Nu packar vi upp! (och jag hoppas, hoppas att ni vill följa med en sista gång)

Jag tror inte riktigt att ni förstår hur mycket era fina kommentarer betyder. Ibland (ganska ofta) när jag mår dåligt så klickar jag mig in hit och läser vad ni skriver och ni får mig alltid att må bättre. Den här bloggen är ingenting, men ni betyder allting. Det verkar som att jag förlorar alla era fina ord om jag döper om bloggen. Därför måste jag göra såhär.

Jag har flyttat igen. Min nya adress är: http://merlangtanankarlek.blogspot.com/

Oj, vad det känns bra dessutom. Jag tror att det kommer bli himla fint där.

(Här kan ni lägga till bloggen på bloglovin)

Nu hoppar vi mellan flyttkartonger igen, men den här gången behöver ni inte göra någonting

118 fina har mejlat mig. Kan ni förstå det? Det kan inte jag.

118 personer brydde sig så mycket att de skickade ett mejl för att följa med i flytten. Och det är så synd att det inte blev så himla bra det här. Det är mitt fel. Därför provar vi någonting nytt i morgon. Jag hoppas att ni kommer att klicka er in hit då.

19.

Det är någonting med han som går bredvid mig. Han pratar men jag har ingen aning om vad för jag tänker bara på varför han känns bekant. Plötsligt så inser jag att hans röst som påminner mig om hans röst.

Och plötsligt är det som att vi ligger under samma täcke igen, samma torsdagsnatt i februari. Jag har precis frågat vad han vill göra med sitt liv och han berättar, lugnt fast ändå så levande. Han har en förmåga med orden. Det faktum att han är intelligentare än någon annan jag någonsin har träffat gör mig fullkomligt galen.

Jag vill aldrig att han ska sluta prata.

18.

För att tanken på att vi aldrig någonsin kommer att ligga i samma säng igen dödar mig. Jag hatar att jag brukar ha rätt.

17.

Igår skrek pappa att vi inte kan ha det såhär. Pappa skriker nästan aldrig och verkligen aldrig åt mig. Vi visste alla vad han menade. Det är inget vi pratar högt om. Jag tror att han vet att det kväver mig lättare då. Han förstår mig bättre än någon annan, min pappa.

Vi kan inte ha det såhär skrek han och jag tänkte att du vet ingenting för det är jag som lever i det här varenda sekund. Men jag sa ingenting. Jag tog bilnycklarna fast han sa att jag inte fick köra när jag var så upprörd. Jag körde till havet. Ibland tror jag att jag bara behöver se en liten glimt av havet för att livet ska kännas lite mindre omöjligt att överleva. Fast oftast, nästan alltid, är det inte så enkelt.

16.

Ofta känns det som att ingen vill ha mig. Ibland känns det som att jag inte vill ha någon. Jag vet inte vilket som är närmast sanningen.

Jag tror kanske att jag bara vill ha honom. Men han är överallt i hela världen mest hela tiden och när han inte är det så flyttar han sig lite närmare och skrattar sådär att jag har svårt att stå på benen. Han är varm fast ändå alldeles iskall. Han ser inte hur jag går sönder när han kramar mig för att jag vill så mycket mer än honom.

Jag hatar att jag aldrig kommer ikapp honom, att han alltid har flera år mer än mig, för det känns lite som att han har bestämt sig för att det inte kommer att fungera då. Och jag hatar att han inte behöver någon som mig. Jag hatar att jag inte har något som han behöver i sitt liv.

För det känns lite som att han har allt jag behöver.

15.

Och så var mitt liv åter i flyttkartonger. Jag är trött på mellanlandningar. Jag längtar efter någonstans att spika upp tavlor på väggarna.

Inatt dansade vi under kristallkronor.