Igår skrek pappa att vi inte kan ha det såhär. Pappa skriker nästan aldrig och verkligen aldrig åt mig. Vi visste alla vad han menade. Det är inget vi pratar högt om. Jag tror att han vet att det kväver mig lättare då. Han förstår mig bättre än någon annan, min pappa.
Vi kan inte ha det såhär skrek han och jag tänkte att du vet ingenting för det är jag som lever i det här varenda sekund. Men jag sa ingenting. Jag tog bilnycklarna fast han sa att jag inte fick köra när jag var så upprörd. Jag körde till havet. Ibland tror jag att jag bara behöver se en liten glimt av havet för att livet ska kännas lite mindre omöjligt att överleva. Fast oftast, nästan alltid, är det inte så enkelt.
Det er liksom ikke nok å si at du skriver så uutrolig vakkert. Men det er det du gjør. Du skriver så fint og så ærlig at jeg får vondt inni meg.
SvaraRaderaåh. så fint och så sorgligt. jag hoppas att allting ordnar sig.
SvaraRaderadu verkar vara en så sällsynt människa. och det där kanske lät knas men jag menar väl.
SvaraRaderaM: Åh, tack!
SvaraRaderakim: Åh, jag hoppas också det. Du är så fin!
felicia: Din kommentar gjorde mig alldeles tårögd. Tack!