Det är någonting med han som går bredvid mig. Han pratar men jag har ingen aning om vad för jag tänker bara på varför han känns bekant. Plötsligt så inser jag att hans röst som påminner mig om hans röst.
Och plötsligt är det som att vi ligger under samma täcke igen, samma torsdagsnatt i februari. Jag har precis frågat vad han vill göra med sitt liv och han berättar, lugnt fast ändå så levande. Han har en förmåga med orden. Det faktum att han är intelligentare än någon annan jag någonsin har träffat gör mig fullkomligt galen.
Jag vill aldrig att han ska sluta prata.
när känslorna som en gång funnits där sedan försvinner så blir smärtan outhärdlig. jag vill dö. han vill inte ha mig längre. fyfan vilken smärta det är kan jag lova.
SvaraRaderaemma: Åh Emma, jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan nog inte förstå. Jag har mejlat dig.
SvaraRaderavackert.
SvaraRadera