10.

Det är något speciellt med februarinätter. Sådär försiktigt snötäckta, rysligt kalla och fruktansvärt mörka. Och stjärnklara.

Jag träffade han med de mörkaste ögonen en februarinatt för några år sedan. Han som inte slutade ringa fastän jag inte svarade. Han som höll om mig när det kändes som att benen skulle ge vika. När det gjorde sådär ont innanför revbenen och jag mest ville vara ensam stod han kvar.

Jag träffade någon som gör mig knäsvag en torsdagsnatt i februari i år. Hans leende är lite som att kisa för vårsolen efter en oändligt lång vinter. Hans underarmar är något av det vackraste i hela världen. Det känns lite som att han har svaret på frågan om meningen med livet.