Hans underarmar var de vackraste jag någonsin sett. Hans leende, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag ler när jag skriver det här. Jag inser nog att jag för första gången i mitt liv har träffat någon som gör mig knäsvag. Senast vi möttes var av en slump för några veckor sedan. Jag brukar minnas i detaljer, men jag minns nästan ingenting.
Vi är just ingenting. Jag vet inte om det spelar så stor roll. Det som spelar roll är att jag har känt något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna. Det är så stort i min värld, så jättestort.
jag kände något som jag inte heller trodde var möjligt bara för några få dagar sendan. han gav mig något, liksom livet tillbaka för en stund. nu vet jag inte om allt bara var en lögn och även fast det sägs så så kan man inte leva på minnen. mitt hjärta är fast på andra sidan jorden och det är väl klart att det gör ont. ondare när man inte ens vet.
SvaraRaderaåh, hur vet man ifall det känns så när man inte hört hans röst på fyra år? sådär som malin skrev, man kan inte leva på minnen. är det bara en idé jag har om att han är den som ger mig allt det där jag läst om, en tanke om att den där personen jag ser på bussen ibland, hälsar på med en nick och ett leende, att han är viktigast.
SvaraRaderajag har också för första gången träffat någon som gör mig knäsvag. vilket jag försöker att berätta för honom. och jag tror att han förstår. det bästa är att jag aldrig träffat någon som känns mer ärlig och jordnära.
SvaraRaderavill
aldrig
att
det
tar
slut
.
Jeg skjønner så godt hva du mener. Det er så stort å la seg selv falle inn i noe sånt. Og jeg tror ikke det er så viktig å sette merkelapper på det. Når man har truffet noen som gjør en knesvak så betyr allverdens merkelapper ingenting.
SvaraRaderaåh så himla vackert!
SvaraRaderajag känner verkligen igen mig. ♥
SvaraRaderamalin: Åh, så fint du beskriver. Men det låter jobbigt. Jag lever nog jättemycket av minnen ibland, även om det liksom skaver.
SvaraRaderahenrietta: Åh, jag vet inte. Jag vet inte alls. Kan ju ingenting om det här. Men han låter fin, han du beskriver.
somettbrevutanslut: Jag blir så himla glad för din skull. På riktigt så himla glad. Åh, jag håller alla tummar för att han ska inse hur fantastisk du är (för det tvekar jag inte en sekund på att du är!).
M: Ja, precis så stort är det ju! Och det är så sant att man inte behöver definiera vad man är eller vad man inte är.
Lisa: Tack!
nellie: Åh, så fint att du gör!