Det var jag som kysste honom först.
Men det var han som viskade fina saker när vi låg under samma täcke och det var han som flyttade sig lite närmare när jag flyttade lite längre ifrån. Han väckte mig med kyssar innan väckarklockan ringde. Han frågade efter mitt nummer och han såg till att jag fick hans. Det var han som sa vi ses när jag sa hejdå.
Han skickade ett tack-för-en-mysig-kväll-och-natt-sms och på det byggde jag förhoppningar. Förhoppningar av luft.
Off. Det er det som er så vanskelig. For man vil jo kunne bygge forhåpninger. Man vil jo drømme, håpe. Selv om det betyr at man risikerer å bli skuffet og såret.
SvaraRaderaMen hvorfor man sier ting man ike mener, har jeg ikke noe godt svar på. Det er så unødvendig og det ødelegger så mye. Så mye som kunne vært fint.
Ord ärr tydligen bara ord för vissa. jag önskar att de kunde ha sin rätta betydelse, för vem är någon att ändra på det? det bästa vore kanske att inte lite på någon, att inte tro på ett enda ord som sägs, men hur lyckas man stoppa sitt hjärta som skenar iväg? drömmar som flyter ut till fina sagor i hopp om att det den här gången är annorlunda? Jag önskar att det var annorlunda och jag kan inte tänka på något annat. Räknar dagar, räknar timmar. Kanske idag. Kanske kanske.
SvaraRaderaförhoppningar gör ont.
SvaraRaderamen jag kan aldrig sluta hoppas!
varför kan man inte bara sluta med det?
oändligt med kram ♥
du är åtminstone fantastisk.
SvaraRaderaNär förhoppningar visar sig vara helt fel gör det så ont. Det är därför det gör så ont när jag vet att jag gav någon förhoppningar men bröt de.
SvaraRaderaJag har inte det problemet, men i min vänskapskrets (känns tufft att kunna använda det ordet, jag har aldrig haft så här många vänner i hela mitt liv, fast ingen av dem är ju en sådan man känner utan och innan förstås) är det en flicka som är kär i en pojke. Och han verkar inte känna likadant, men då han är omedveten om hennes känslor kramas han och ligger tätt intill och pratar om gemensamma intressen, filmer, låtar. Det gör ont i mig när jag ser det, de är så fina båda två och hon förtjänar någon som honom. Men någon som är kär tillbaka.
SvaraRaderaOch du gör det också. Finaste.
Det känns som att när man har förhoppningar blir det aldrig så. Du är helt otroligt bra i alla fall, jag känner dig inte men är helt säker på att du försänar den allra bästa. Någon som håller sina löften.
SvaraRaderaåh så fint hörredu! :* puss
SvaraRaderavarför ser jag inte det jag skriver?
SvaraRadera<3<3<3<3<3<3 Du skriver så bra. puss
oj nu blev det massor kommentarer. ursäktar mig lite här!
SvaraRaderaåh, dina texter gör så att jag tappar andan.
SvaraRaderaÅh <3
SvaraRaderaJag känner den där känslan allt för väl.
SvaraRaderaBland de ondaste av onda känslor.
Känslan av att man kanske, kanske är på rätt väg ändå.
För att igen tryckas ner i skorna när man väntat en hel dag på ett svar.
Ibland räcker det med två timmar för att veta.
Ibland räcker det när man upptäcker att man legat i sin säng och funderat på vad han gör nu, för att det var exakt dom timmarna man alltid delade tillsammans.
Och man undrar vad han nu gör med dem nu.
Sen helt plötsligt kommer svaret.
Ett "förlåt, har varit lite upptagen."
Vaddå upptagen? Hur kan han vara upptagen på våra timmar?
Hur kan förhoppningarna försvinna så snabbt när man höll i dem så hårt?
M: Du är så klok!
SvaraRaderamalin: Åh, jag vet. Jag litar nog inte på så många. Alls. Men det är så svårt att låta bli att hoppas.
Nellie: Jag undrar också varför man aldrig slutar hoppas. Jag har verkligen ingen aning.
somettbrevutanslut: Åh, tack, du är så fin!
E.: Jag har också gjort det, alldeles för många gånger. Det är så dumt.
Hanna: Du beskriver så himla bra. Det låter som en så himla jobbig situation. Han menar ju säkert inget illa, men jag kan bara tänka mig hur ont det gör i henne.
Tack finis!
Julia: Åh, det är så himla dumt allting för jag vill ju också känna att jag förtjänar någon som vill ha mig men ändå vill jag bara ha honom. Trots att han inte hör av sig och trots att jag vill ha honom på ett sätt som han inte vill ha mig. Det är så konstigt det där med känslor.
lisa: tack, puss!
H: Tack så himla mycket, det gör mig rysligt glad!
Alexandra: <3
e.: Precis, precis så!
Åh, alldeles förfärligt fint. Men så sant, den hårda sanningen, den nakna rivande sanningen. Jag förstår, nästan åtminstone.
SvaraRaderahanna: Åh, tack! Och visst är det så. Sanningen är så vass i kanterna.
SvaraRadera