14.

Jag går på lägenhetsvisningar och arbetsintervjuer. Visualiserar en framtid fastän jag ofta inte vet hur jag ska ta mig igenom dagen.

Det är så konstigt hur livet fortsätter oberoende av om man följer med eller inte. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det borde kanske vara bra. Liksom lugnande att trots att allt känns ohanterbart så rör man sig mot något. Och om ändå att röra sig mot något vore synonymt med att röra sig ifrån någonting annat. Det är det inte.

Men jag tror att rörelse alltid bra. Jag tror att även om ihåligheten finns innanför huden så kan den bara hålla fast oss om vi står stilla.

13.

Vi hade bara sovit två timmar den natten. Så fort jag kom hem från föreläsningen så kröp jag ner under täcket. Det var en fredag men ingenting var som vanligt längre. I min säng låg en kudde som luktade som honom. Jag var inte alls beredd på det. Jag ville aldrig tvätta det där örngottet. Och bara därför, bara därför att jag är jag och jag blir livrädd av att vilja ha någon så tvättade jag alla sängkläder den kvällen.

Det går inte att tvätta bort minnet av någon. Men en lukt går att tvätta bort. Jag minns inte hur han luktar längre.

12.

Om åtta dagar flyttar jag. Det betyder att han aldrig kommer att ligga i den här sängen med mig igen. Aldrig, aldrig någonsin. Av allt som jag flyttar ifrån är det den tanken som är värst. Av alla nätter som jag har spenderat i den här lägenheten är det bara den natten som är värd att minnas.

Jag trodde verkligen inte att det skulle bli såhär. Jag trodde verkligen att han skulle ringa. Det är så naivt och dumt och så väldigt mycket jag att tänka så. Det skulle inte spela någon roll om klockan var tre på natten och han var full och han bara ville ha mig för att ha någon. Jag skulle ändå vilja ha honom. För jag har aldrig velat ha någon så mycket någonsin.

11.

Om man kunde byta ut sig själv. Om det fanns ångerrätt eller öppet köp eller vad som helst, vad som helst i hela-hela världen, då skulle jag utnyttja det.

Det är så svårt att leva bredvid någon som man inte tycker särskilt mycket om. Lite som ett trassligt förhållande (tror jag, för egentligen vet jag ju inte alls, jag har ju aldrig vågat). Jag tänker på ett sånt där förhållande som skaver och gör ont utan att någon vågar göra slut. Fast vi har nog gjort slut miljoner gånger, jag och min självkänsla.

Jag har fyllt 21 och på många sätt är jag fortfarande sådär vilsen och förvirrad som jag var när jag var 16. Men jag har lärt mig att ibland så kan man inte fortsätta så. Ibland så måste man våga strunta i skolan för att man håller på att gå sönder inombords. För ibland är måndagar inte till för att leva, utan för att överleva. Allt det andra som stressar och gör ont i magen måste vänta lite.

Jag önskar att jag hade förstått det lite tidigare.

10.

Det är något speciellt med februarinätter. Sådär försiktigt snötäckta, rysligt kalla och fruktansvärt mörka. Och stjärnklara.

Jag träffade han med de mörkaste ögonen en februarinatt för några år sedan. Han som inte slutade ringa fastän jag inte svarade. Han som höll om mig när det kändes som att benen skulle ge vika. När det gjorde sådär ont innanför revbenen och jag mest ville vara ensam stod han kvar.

Jag träffade någon som gör mig knäsvag en torsdagsnatt i februari i år. Hans leende är lite som att kisa för vårsolen efter en oändligt lång vinter. Hans underarmar är något av det vackraste i hela världen. Det känns lite som att han har svaret på frågan om meningen med livet.

9.

Vi bor 969 meter ifrån varandra. Om 12 dagar flyttar jag.

8.

Jag brukar tänka på människor som har förlorat någon nära. På människor som svälter. Barn som växer upp i trasiga hem. På alla de som inte har råd med utbildning.

Jag växte upp ett hem med kärlek. I ett villakvarter där gräsmattorna alltid var gröna och nyklippta. Kunskap bara slängs över mig och jag klarar mig utan studielån.

På alla sätt och vis försöker jag vara tacksam. Jag försöker verkligen vara lycklig. Men det där om att försöka tvinga sig själv att må bra för att man borde må bra; jag vet allt om det och det fungerar inte.

7.

Det var jag som kysste honom först.

Men det var han som viskade fina saker när vi låg under samma täcke och det var han som flyttade sig lite närmare när jag flyttade lite längre ifrån. Han väckte mig med kyssar innan väckarklockan ringde. Han frågade efter mitt nummer och han såg till att jag fick hans. Det var han som sa vi ses när jag sa hejdå.

Jag önskar nog lite att han inte hade rört vid mig så som han gjorde. Jag önskar att jag inte tappade andan när han log. Jag önskar att mitt nummer inte fanns sparat i hans iphone. Jag önskar att han inte hade sagt vi ses när jag sa hejdå. För jag förstår inte, jag förstår verkligen inte varför man säger så mycket som man inte menar.

Han skickade ett tack-för-en-mysig-kväll-och-natt-sms och på det byggde jag förhoppningar. Förhoppningar av luft.

6.

Lisa Mitchell - Love Letter

5.

- Jag vet inte vad du heter, sa jag. Det var mer av ett påstående än en fråga.

Han sa sitt namn.

Det är så mycket som jag inte förstår med livet. Plötsligt blev hans namn det finaste jag vet.

Jag väntade på att han skulle fråga om mitt. Det gjorde han inte. Så jag frågade honom varför han inte frågade. Men han visste redan. Jag förstod inte hur. Förstår fortfarande inte. Jag minns inte att vi blev presenterade för varandra.

4.

Det var en fredagsmorgon i februari och vi hade sovit alldeles för få timmar den natten. Han stod i min hall och skulle precis gå. När han tog på sig mössan tänkte jag att det borde vara olagligt att ha mössa för någon med sådana lockar.

Det var en vit mössa och han var solbränd efter en månad i Australien. Det passade inte alls. Fast då log han sådär att jag nästan var tvungen att kisa med ögonen och jag tänkte att han skulle kunna ha den där mössan dygnet runt, alla dagar om året, och han skulle fortfarande vara den vackraste i hela världen.

Men det sa jag ju inte. Jag sa bara hejdå.

3.

Det var inte sättet han såg på mig. Det var hur han rörde vid mig. Varje liten rörelse vill jag uppleva igen och igen och igen.

Hans underarmar var de vackraste jag någonsin sett. Hans leende, jag vet inte hur jag ska förklara. Jag ler när jag skriver det här. Jag inser nog att jag för första gången i mitt liv har träffat någon som gör mig knäsvag. Senast vi möttes var av en slump för några veckor sedan. Jag brukar minnas i detaljer, men jag minns nästan ingenting.

Vi är just ingenting. Jag vet inte om det spelar så stor roll. Det som spelar roll är att jag har känt något som jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna. Det är så stort i min värld, så jättestort.

2.

Jag spelade den här låten. Varför lyssnar du alltid på så sorgsen musik frågade någon. Så jag spelade någonting annat.

Egentligen så är jag nog en ganska sorgsen människa. I andras ögon, helst på avstånd, så uppfattas jag nog som en ganska glad person. Jag undrar om man kan kalla det en lögn. Är jag en lögn? För ofta, väldigt ofta, kommer verkligheten ikapp mig och när jag har stängt ytterdörren så faller jag ihop av gråt i hallen. Jag har nog gråtit litervis på den där hallmattan. Det är en sån där sträv och hård som man köper på IKEA. Den är obekväm och den är inte ens min.

Hur vet man när det är för mycket? Hur vet man när man mår för dåligt?

Jag har tänkt ganska mycket på det. Jag tror kanske att meningen är att inte veta när det är för mycket. Att inte inse när det har gått för långt. För det får oss att fortsätta kämpa fastän det egentligen inte är värt det. Och jag tror, att i en avlägsen framtid så kommer allt detta ha en mening.

1.

Jag vet inte om jag skulle säga att jag älskar att skriva. Jag älskar att berätta. Allra mest handlar det kanske om att minnas. Och om att liksom sortera bland tankar som inte riktigt får plats. Förstår ni? Jag tror att ni gör det.